Mannaminne

Mannaminne, så långt man kan minnas helt enkelt. Ett uttryck som inte så sällan faktiskt används när man just pratar om väder. ”Det var den kallaste vintern i mannaminne”. Ingen kunde helt enkelt inte minnas när det var så kallt senast. Eller så mycket snö. Eller så varmt. Eller regnade så mycket.

Men min personliga erfarenhet av mannaminnet, och då speciellt när det kommer till väder, är att det är inte alls särskilt långt. Det sträcker sig högst några år bakåt i tiden, ibland inte ens ett år. För hur många gånger har jag inte fått den frågan, att så här kallt/varmt/blött/blåsigt har det väl inte varit på jättelänge? Bara för att titta i statistiken och konstatera att jo, det regnade faktiskt rätt mycket förra sommaren också. Och minns ni inte att det blev jättevarmt i slutet på sommaren, när alla hade börjat jobba igen efter semestern? Eller att det kom jättemycket snö just där just den vintern? Så många gånger måste jag göra journalisterna som ringer och vill ha domedagsrubriker besvikna.

Sen finns det ju självklart tillfällen när det är befogat att använda också. Jag minns själv stormen Gudrun, som jag hade förmånen (jo, som meteorolog kände jag det faktiskt som en förmån) att få uppleva på första parkett. I mitt minne fanns ingen liknande upplevelse. Så jag förstod nog inte riktigt vidden av stormen, förrän jag upplevde den. Jag satt i en liten stuga vid havet på Västkusten. Vid 13 lyssnade jag och min pappa på land- och sjöväder i P1 och där rabblades varning efter varning upp. Det var stormvindar och orkanbyar och extremt högt vattenstånd. Pappa och jag tittade glatt på varandra och sa ”vi tar en promenad och tittar på havet!” Det rimliga i den här situationen, speciellt med det yrke jag faktiskt har, borde ha varit att stanna inne i tryggheten. Mina kollegor hade ju precis varnat oss för att gå ut. Men nej, det fanns ju inte i mitt minne hur en sådan här storm kan vara. Så vi gick ut och tog en promenad i den bleka januarieftermiddagen. Och vi var inte ensamma. Det var gott om folk ute och tittade på stormen. För hur skulle vi kunna veta hur farligt det var, när det inte fanns i mannaminnet? Eller? Vi kom hem igen ordentligt (och havet var jättehäftigt att se…), men under den timme vi var ute kunde vi faktiskt känna hur vinden ökade. Vid sju på kvällen gick strömmen. Men då hade vi fattat, och vi hade ätit tidig middag, hällt upp vatten och fyllt termosarna. Så vi var beredda. Och vi satt där i mörkret och tittade ut över det stormande havet och jag kände mig väldigt liten. Så den stormen finns i alla fall i mitt minne nu.

Det här inlägget postades i Okategoriserade. Bokmärk permalänken.

Kommentointi poistettu